Idag när jag läste dotterns blogg tro det eller ej...började jag gråta:-(. Bara det att hon skrivit en så fin dikt om sin pappa.
F-n tårarna bara vällde över...dom gick inte att stoppa, tro mig jag försökte. Kanske behövde jag även gråta, jag är ju en person som helst håller allt inom mig. Oftast bubblar det tillslut över, å då vill ingen vara nära mig inte, det bara svämmar ut...allt som jag gått och hållt inne under lååång tid.
Min dotters pappa dog för 11 år sen, han fick tyvärr cancer, jag glömmer aldrig den dagen han ringde och berättade att han blivit sjuk....bara så obegripligt att det gått så många år!
Han var den där riktigt första kärleken, han gjorde slut, han ville att det skulle vara vi 2 igen efter många år. Den dagen var det dock försent, min kärlek hade en annan redan vunnit då, den jag lever ihop med idag. (älsklingen som jag älskar)
Men han kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta min dotters far.
Livet är orättvist på många sätt, att få lämna jordelivet så ung (29 år). Jag har fina minnen kvar, dom dåliga har jag gjort mig av med. Jag har en underbar dotter som påminner så mycket om sin pappa, det är jag glad för.
Varje år då han skulle fyllt år, tänder jag ett ljus för honom, den dagen är hans och kommer alltid att vara.
Jag ångrar mycket att jag inte gick på hans begravning, men om sanningen ska fram så visste jag att jag aldrig skulle klarat av det, jag gick istället till hans grav, ensam....så ingen skulle kunna se mina tårar, så jag ensam fick ta farväl.

                                                                   Mie