Fick då åter ett ryck att kolla om min broder skrivit något på sin blogg....verkar inte entusiast på skrivandet dock.
Han tycks ha bloggar lite här och där så kanske har han skrivit, men jag hittade inget än den jag sist såg, (datum på den var 5 nov.)
Och en annan som skriver dagligen, men jag tror jag behöver skrivandet för att komma igång med min bok som jag påtat hit och dit med.
Kanske sätter det snart en j-la fart med bokskrivandet.

Stunder finns då tankarna hamnar hos föräldrarna,ibland känner jag sorg över min familj, ja inte den jag lever med(love them all) men den jag växt upp med.
Dom övergav mig, dom svek mig, dom slutade höra av sig bara så där. Utom min syster då (love here so mutch!)
När det gått så lång tid som 2 år ger man upp typ, tänker inte så mycket på dom längre, bara då någon fyller år, dom eller vi, mina barn sörjer att dom inte har en mormor och morfar som alla andra, och jag förstår dom.
Men som den förståelse mamma jag försöker vara säger jag att dom kan ringa och säga vad dom känner...men det vill dom inte.
Min dotter R brukar svara ungefär att: -mamma om dom tycker om oss så är det ju faktiskt dom som ska ringa.

Kan säga att jag håller med!

Som förälder är man skyldig att älska sina barn!   Eller?  Har jag fel?
Jag älskar mina barn! Som jag sagt tidigare skulle jag göra vad som helst för dom.

Jag menar alla föräldrar blir väl osams med sina barn någon gång!  Så vad gör man då?
Jag vet iallafall vad jag gör!  Reder ut alltsammans! Självklart! Det är jag skyldig att göra...vi skippar det där skyldighetssnacket  och säger så här då.....jag älskar mina barn så mycket så varför i hela fridens namn skulle jag skita i att prata med dom!!!  Älskar er mina änglar!

Snart är det jul IGEN och den blir åter utan mina föräldrar.
Men jag ska fira jul det kan jag lova, med alla mina älsklingar och det ska bli myyyysssiiiiigt!


                           Puss och kram på er allihop/ Mie